GPT-5 och Claude 4. Ny generation, men märks det?

Maj har varit stor-release-månad. OpenAI släppte GPT-5 och Anthropic släppte Claude 4 med Opus 4 och Sonnet 4. Det är den första riktiga generationsväxlingen för båda sedan GPT-4 och Claude 3.

Jag har testat båda i ungefär en vecka och mitt intryck är ärligt talat lite blandat.

Claude 4 Opus är imponerande på kodning. Jag körde det i Claude Code med ett lite större Python-projekt, en automatiserad rapportkedja som hämtar data från tre olika källor, och det fungerade markant bättre än med 3.7. Färre fel, bättre förståelse för helheten, mindre behov av att korrigera. Sonnet 4 är det jag använder dagligen och det är ett tydligt steg framåt i instruktionsföljning.

GPT-5 är bra men det känns inte som det språng jag förväntade mig. Kanske för att vi blivit bortskämda med konstanta förbättringar. Objektivt sett är det en bättre modell men skillnaden mot GPT-4o plus o3 känns inte lika stor som GPT-3.5 till GPT-4 var.

Det som faktiskt gör mest skillnad i mitt dagliga arbete just nu är inte vilken modell jag använder utan hur jag använder dem. Claude Code för att bygga verktyg, ChatGPT för snabba frågor, Claude Sonnet för längre analyser. Det handlar mindre och mindre om enskilda modeller och mer om arbetsflöden.

En annan sak som hänt den här månaden: jag har fått utökat ansvar på jobbet. Från och med juni ansvarar jag för utvecklingen av AI i vår affärsenhet, utöver mina vanliga IT-controller-uppgifter. Det innebär att jag nu ska driva hur vi implementerar och använder AI-verktyg i en organisation med ungefär 120 anställda. Det är spännande och lite skrämmande. Mer om det framöver.